Brist på politisk fantasi eller avsaknaden av politisk vilja?

Stockholms Stads Hållbarhetskommissionen rapporterar om vikten av stärka boendes reella inflytande genom att driva öppna medborgardialoger där kultur anses erbjuda nya samverkansmetoder. Vänster: Konstnärerna Os Gemeos målar ett stort gatukonstverk vid Mosebacken. Höger: Målarverkstad i Husby Träff

 

Brist på politisk fantasi eller avsaknaden av politisk vilja?


I förra årsredovisning oroade jag mig för bristen på politisk och ekonomisk fantasi vad gäller integrationsutmaningen Sverige står inför. Idag är jag osäker på att den analysen var korrekt: Runt omkring mig ser jag många och varierade initiativ som tänker nytt. Däremot ser jag lite (om någon) politisk vilja. Och detta är ett mycket större problem.

Låt mig använda Stockholm som exempel.

Med fokus på att stärka medborgarnas lokala engagemang och på att skapa en mer inkluderande stad har Stockholms stads Hållbarhetskommission i flera rapporter upprepat vikten av deltagandeprocesser och medborgardrivna mötesplatser öppna för stadens socio-ekonomiskt svaga befolkning, samt av kulturens roll i att ge grupper vars röster sällan hörs plats i stadens offentliga rum. Rapporterna är tydliga med att rekommendera staden att stödja det civila samhället för dess roll som facilitatorer och möjliggörare i att stimulera det lokala engagemanget hos lokalbefolkningen. Det handlar alltså om att stärka demokratin och de boendes reella inflytande genom att driva öppna medborgardialoger där kultur anses erbjuda nya samverkansmetoder för att bygga en tryggare och mer sammanhållen stad.(1) En åtråvärd och inspirerande ambition.

Bara under det senaste året har vi dock sett flera exempel på att handlingen inte alltid ligger på samma ambitionsnivå. När staden bjuder in de brasilianska bröderna Os Gemeos att måla ett stort gatukonstverk vid Mosebacken eller Linnea Rygaard att skapa en 150 kvadratmeter stor väggmålning i Rågsved har staden öppnat för nya kulturformer i Stockholms offentliga rum. Detta är tidsenligt och välkommet. Gatukonst närmar konsten, både fysiskt och intellektuellt, till befolkningen och svarar på så sätt mot  önskan att demokratisera både konsten och det urbana rummet.

Vad dessa former av gatukonst dock glömmer är stadens medborgardrivna ambitioner. Ledmotivet och uttrycksformen för dessa båda målningar bestäms och målas av konstnären själv. På så sätt tvingar konstnären sin syn på de medborgare som ska leva med konstverket. Os Gemeos flyger snabbt till Stockholm, målar väggen över en långhelg, och flyger tillbaka till Brasilien. Hur enastående och storskalig den än må vara, kan den målade väggen omöjligen representera medborgarnas bekymmer och drömmar om sin stad. Inte heller kan den bygga på ett uttrycksätt som kommer från de som ska gå förbi väggen varje dag. Visst kan nu Stockholm stoltsera med att, som New York, ha en vägg som pryds av ett internationellt känt par gatukonstnärer. Samtidigt har staden tyvärr valt bort möjligheten att istället genom konstverket driva ett arbetssätt som bygger på en demokratisk och medborgardriven process.

Muralmålningen i Rågsved är ett annat exempel. Uppdraget gick till en Sverigebaserad konstnär. Också den konstnären har format målningen utifrån sina egna idéer och erfarenheter. Linnea Rygaard åkte till Stockholm, tog två veckor på sig för att måla ett utav sina karakteristiska geometriska mönster, och åkte tillbaka hem till Ljusdal. Muralmålningen har alltså inte minsta koppling till de människor som lever i det område där målningen uppförts. Frågan man kan ställa till Stockholms stad är: Vilka kriterier använder de i sina val av gatukonstnärer?

Tydligen inkluderar inte kriterierna den demokratiska ambition staden säger vilja utveckla. När  konsten och konstnärer i det offentliga rummet 

bestäms i stadshuset i samråd med Stockholm konst har man fråntagit medborgarna deras chans att sätta sin prägel på det rum de vistas och umgås i. När man anlitar konstnärer som redan använts för att profilera andra städer runtom i världen (såsom Os Gemeos, vars målningar kan ses i New York, Kaunas och Sao Paulo) lägger man sig visionslöst i bakvattnet och berövar dessutom staden möjligheten att utveckla en egen unik konstidentitet. Det blir en standardisering av den offentliga konsten, lite som MacDonalds eller Espresso House om man vill, som må göra Stockholm mer internationell men som aldrig kan bli Stockholms alldeles egen. Till råga på detta handlar en sådan konstnärlig process om att snabbt ta fram en design och måla den så fort det bara går. Man har därmed förlorat en chans att genom en längre, öppen och inbjudande process, bidra till att göra staden tryggare och mer sammanhållen.

Förorten i Centrum använder sig av kollektiva muralmålningsprocesser som ger medborgarna – de som ska leva dagligen med muralmålningen – reellt inflyttande över både motivet och uttrycksformen i målningen. Boende i ett område ges en verklig chans att forma sitt offentliga rum. Genom medborgardialoger får deltagarna dessutom träning i att lyssna på varandra, höra om varandras omständigheter och förhoppningar, utrycka sina känslor och förhandla om målningens motiv. Resultaten är inte bara en målning som är demokratisk i vad den säger. Ett minst lika viktigt resultat är den medborgardrivna process som är demokratiserande till sin form.

Med andra ord, Förorten i Centrums metoder erbjuder en ny demokratisk och demokratiserande praxis. I den ligger fröet till ett nytt sätt att umgås med varandra. Och detta, inte främst den färdiga målningen, är grunden till en tryggare och mer sammanhållen stad.

Man undrar därför varför Stockholms stad har så svårt att finansiera en verksamhet som arbetar helt i linje med vad de säger sig vilja: medborgardrivna processer, sammanhållen stad, kultur som ett medel för att förstärka demokratin. Staden verkar i alla fall ha råd med gatukonst av en elitistisk sort. När nu staden beslutar att investera 16 miljoner i ett konstverk i Vårberg, vilken form av urban konstprocess ska de välja? En som sätter den enskild internationell storfräsarkonstnär i centrum eller en som utgår från de boendes berättelser och som inkluderar dem i processen att skapa den offentliga konsten de ska leva med? Avgörande för detta val ligger i den politiska viljan att lösa integrationsutmaningen och bygga en inkluderande stad. Om den viljan finns i Stockholms stad har den tyvärr inte omsatts i kraftfull handling än.

Ett sätt för staden att visa en sådan vilja skulle kunna vara att varje satsning man gör på traditionell konst matchas med en lika stor investering i demokratiska, medborgardrivna dialogprocesser för produktion av folkets konst. En symbolisk start på en sådan satsning vore att avsätta 16 miljoner till organisationer som arbetar med konst i sådana demokratiseringsprocesser, en summa som motsvarar Vårberg-projektets budget. Då skulle staden dessutom visa att man har för avsikt att ta vidare hållbarhetskommissionens rekommendationer.

1. För några exempel, se följande delrapporter: Dahlin, Å. 2016. Staden där vi möts: Arkitektur och kultur i det offentliga rummet; Löfvenius, J. 2016. Stad i samverkan: Stockholms stad och civilsamhället; Löfvenius, J. 2016. Medborgare med mandat: Dialog och delaktighet i Stockholms stad.