ATT FÖRÄNDRA EN BILD:
FRÅN HUSBY TILL SAN FRANCISCO OCH TILLBAKA TILL HUSBY

· ESTER BARINAGA 2011

Tänk dig en konstutställning utomhus. Vid torg och på de idag gråa väggar som fyller våra miljonprogramsområden lyser färgstarka skildringar av vår samtid, berättelser om de människor som bor i området, tecknade och berättade av dem själva. Det pratas om den nya svenska konsten som föds i förorten. Under helgerna pendlar innerstadsborna till förorten för att titta på den senaste väggmålningen.

Tänk dig en utbredd medborgardebatt. I ytterområdets Folkets Hus, bibliotek och på innergårdar och lekplatser diskuterar invånarna hur man vill leva tillsammans. Elever från den lokala skolan har påbörjat arbetet med en väggmålning som ska handla om områdets framtid. Syskon, föräldrar och grannar har involverats i diskussionen. Idéerna gestaltas på väggen som blir utgångspunkten för en bredare samhällsdialog.

Tänk dig att medias och den allmänt accepterade bilden av förortsbon nyanseras av förortsbornas egna berättelser. De avbildade berättelserna handlar om de boendes liv, framtidsvisioner och drömmar om att få delta i samhället.

Dessa idéer kommer från så kallade “community arts projects” i Kalifornien, USA. Lokala konstnärer tillsammans med boende i ett visst område engagerar sig i medskapandet av offentlig konst. Under processen river man ner gränserna mellan samhällsgrupper. Sådana processer bidrar till att det lokala samhället hittar sin egen röst, till att ge den ett offentligt uttryck och till att andra lyssnar på den. “Community arts projects” handlar lika mycket om att skapa offentlig konst som att bygga ett samhälle.

Från januari 2007 till maj 2008 var jag gästforskare vid Stanford University i Kalifornien. Precis före det hade jag avslutat en studie om Husby, ett miljonprogramsområde norr om Stockholm men också en ofta omnämnd symbol för Sveriges misslyckade integrationspolitik. Under studien slogs jag av Husbybornas frustration för den rådande bilden av området och dem själva. Deras röst hördes aldrig i media, deras vardag speglades inte i de etablerade kommunikationskanalerna och gruppen som kollektiv beskrevs alltid i negativa termer. De tillskrevs ett speciellt tillstånd: de var “invandrare”, och framställdes som otillräckliga, okunniga och beroende.

Under tiden i Stanford började jag intressera mig för begrepp, mekanismer och strategier för att upplösa invandrartillståndet. Sex mil norr om Stanford ligger San Francisco, som jag besökte när tillfället gavs. Under en promenad i Mission District upptäckte jag muralmålningarna. Inte en eller två. Över 600 målningar täcker San Franciscos väggar. Och Mission är dess centrum. Målningar pryder affärer, skolor och väggar överallt i området och bildar ett utomhusgalleri. Värt att notera är att Mission District har en mycket hög andel invånare med rötter i Mexiko och övriga Latinamerika.

Muralmålningarna i Mission District varierar mycket i både stil och motiv. Vissa föreställer tecknade serier från barnböcker. Andra brottas med svåra ämnen såsom ett minne till dem som dog i AIDS eller skildringar av politisk kamp och krig i Latinamerika. En annan muralmålning hedrar kulturella ikoner från Mexiko: muralisten Diego Rivera och hans fru, konstnären Frida Kahlo, och skådespelare som Cantinflas, Doña Diabla och Dolores del Rio. Andra målningar skildrar dagens liv i Mission-området, som karnevalen, kvinnorna, ungdomarna och barnen.

I de muralmålningarna såg jag de röster som inte hördes i Husby. De boende visade stolt sin kulturella tillhörighet, de berättade om livet från deras perspektiv, de målade sina framtidsdrömmar och sin självsäkra identitet. Med andra ord, de boende tog makten över berättelserna om dem själva.

Muralerna är dock mycket mer än de boendes röster. Mer än en alternativ bild till den rådande stigmatiserande bilden. Muralmålningar har förändrat bilden av hela San Francisco. Idag kan inte San Francisco förstås utan muralmålningarna, eller utan Mission District och dess invånare. Parallellt med bilden av San Francisco har även bilden av Missionborna ändrats – de har kommit att bli en självklar del av stadens kulturella, ekonomiska och sociala liv.

Dessutom, i processen att skapa en muralmålning bygger man ett samhälle, ett tätt grannskap. Målningen ska finnas på en offentlig plats, och de som vistas där engageras i processen: från att fundera på vad väggen ska gestalta till att få tillstånd från fastighetsägaren och staden att måla på väggen; från att engagera grannarna och organisationer i området till att lyfta upp byggställningar; från att vara med på informationsmöten till att organisera vernissagen. I den processen möts människor som inte annars hade träffats. Relationer skapas och vänskapsband knyts mellan personer med skilda bakgrunder och utgångspunkter. Med andra ord, processen att skapa en muralmålning bidrar till att bygga broar mellan samhällsgrupper.

Muralerna är en del av ett blomstrande och sjudande grannskap som är lika färgstark och varierad som väggarna. Följande fyra idéer från det arbetet fann jag mycket inspirerande:

  • Kollektiv muralkonst bygger på ett deltagande från det lokala samhället.
  • Kollektiv muralkonst använder offentlig konst som verktyg för att hantera dagens frågor.
  • Kollektiv muralkonst stödjer en dialog med utgångspunkt i de lokala frågeställningarna.
  • Kollektiv muralkonst tar plats i det offentliga rummet, och på så sätt ger en röst till de sällan hörda.

Jag ville testa dessa idéer i Sverige. Resten av storyn heter Förorten i Centrum.