HUR ÖVERVINNER MAN REDUCERANDE STEREOTYPER?
– NÅGRA STRATEGIER

· ESTER BARINAGA 2013

I flera år har jag träffat och intervjuat människor som av många kategoriseras som “invandrare”. Det är män och kvinnor, äldre och yngre, med rötter i Sydamerika, Östeuropa och Mellanöstern. Några är utbildade ingenjörer, andra läste endast i grundskolan. En del engagerar sig i sitt närsamhälle, bildar föreningar och organiserar samtalsgrupper. Andra fokuserar hellre på sitt vardagsliv. Trots den stora variationen av intressen, värderingar och livsinställning beskrivs de alla med hjälp av en och samma etikett. En etikett, “invandrare”, som begränsar det vi förmår se hos individen. Den etniska gränsen som ligger till grund för kategorin “invandrare” formar vårt sätt att se på, dela in och förhålla oss till just det sociala utrymmet. Vi ser i första hand invandraren och har sedan svårt att se den engagerade medborgaren, den flitige arbetaren eller den passionerade mannen. Vi förhåller oss till dessa individer genom den kategori som andra har valt för att beskriva dem med – en kategori som begränsar det vi ser, formar hur vi umgås och definierar innehållet i den politiska debatten. Det är på så sätt som kategorier har makten att skapa det som kategoriseras.

Kan man använda kategoriers skapande makt för att driva fram social förändring? Hur kan man ta makten över det som begränsar oss? En rad strategier kan ses i vardagslivet.

1

Den första har många säkert sett och kanske använt. I ett försök att komma bort från de negativa konnotationer som belastar en viss kategori – t.ex. “invandrare” – introducerar man ett mindre laddat uttryck för att identifiera gruppen och beskriva individen, t.ex. “utlänning”, “född i utlandet” eller “med invandrarbakgrund”. Denna strategi visar att den som använder den är medveten om kategorins begränsande och stigmatiserande effekter. Strategin är dock oförmögen att hantera det faktum att bara genom att kategorin är skapad, även om dess etikett ändras, reduceras individerna i den oavsett vad man kallar dem.

2

Den andra strategin är att anamma kategorin helhjärtat. Man bejakar kategorin och använder den till grund för en så kallad identitetspolitik. Vi ser exempel på detta i de sociala rörelsernas historia: kvinnorörelsen, Black Power rörelsen i USA och HBTQ-rörelsen. Identitet – byggd på etnicitet, kön, sexuell läggning eller något annat som är grunden för en viss grupps definition – används både för att stärka gruppen och för att göra anspråk på socialt erkännande. En identitetspolitik som uppmuntrar stolthet för att tillhöra den specifika gruppen är befriande, eftersom gruppens medlemmar lär sig att hylla en identitet som den rådande kulturen har försökt få dem att förakta. Det finns inget behov längre att skämmas över sin utländska brytning eller gömma sitt ovanliga namn. På så vis försöker denna strategi förändra värderingen av kategorin.

3

Den tredje strategin liknar de förra i att den bygger på befintliga kategorier. Men istället för att anamma det man “anklagas” för att vara, försöker man med denna strategi omidentifiera det man är. Som när den något mörkhyade kvinnan uppvuxen i Sverige och född i utlandet av utländska föräldrar presenterar sig som svensk. “Jag är uppvuxen i Sverige, betalar min skatt i Sverige och röstar i Sverige” och därför kategoriserar hon sig som “svensk”. Vill hon vara ännu tydligare säger hon “Jag har svenskt pass, alltså är jag svensk.”

Medan den första strategin handlar om att döpa om kategorin, den andra om att förändra värderingen av kategorin, handlar denna strategi om att kategorisera om individerna, om att flytta dem från en “kategoriserad”

låda till en annan. Från “invandrarlådan” till “svennelådan”. På så sätt är denna omidentifiering en strategi som framhäver kategorins godtycklighet.

4

Det finns ett fundamentalt problem med samtliga dessa tre strategier. Alla tre utgår ifrån den gräns som ligger till grund för den reducerande stereotypen – eller om man så vill, den stigmatiserande kategorin. Att formulera om kategorin “invandraren”, att bli stolt över att tillhöra den kategoriserade gruppen eller att identifiera sig med den raka motsatta kategorin (“svensk”) ifrågasätter aldrig den etniska gräns som ger upphov till själva kategorin. De tre strategierna må värdesätta den kategoriserade gruppen, men ingen av dem förmår ifrågasätta hur vi grupperar människor. Etnicitet som en gräns för att förstå och dela upp vårt samhälle utmanas aldrig.

Jag menar att om kategorier är ett sätt på vilket man skapar sociala grupperingar, då kan vi inte stödja oss på dessa kategorier för att ändra en rådande social ojämlikhet. Tvärtom kan sådana strategier bidra till att reproducera och legitimera den gräns som vi så gärna vill se försvinna. Oavsett hur goda avsikter vi har med sådana strategier.

Förorten i Centrums arbete bygger på denna kritik. Vårt namn är i sig en lekfull ansats att “avkategorisera” två polariserade begrepp. Med vårt arbete strävar vi efter att konfrontera den etniska gränsens legitimitet.

Ett första steg att komma bortom etnicitet är att närma oss varandra med andra referensramar. Våra muralmålare och våra partners ser vi som engagerade medborgare, boende och aktörer. Inte som “invandrare” eller “svenskar”. De är intressanta att jobba med för att de är bärare av berättelser och kunskap som vi vill gestalta i våra muralmålningar. Målare till våra muraler bjuds in för att de bor i det område där muralmålningen ska äga rum, eller för att de studerar i en skola som har visat intresse för att lyfta upp ungdomarnas berättelser på en muralmålning. Med detta sätt att forma våra muralmålningsprojekt hoppas vi bidra till att skapa en förståelse för varandra som mångfacetterade, varierade och kategoriskt obestämda individer.

För att forma en vision för ett samhällsalternativ behöver man en grund i verkliga livserfarenheter. Med våra muralmålningsprocesser hoppas vi ge våra deltagare och samarbetspartners en sådan erfarenhet. Förhoppningsvis blir de då mer uppmärksamma på hur språket kan bära stereotyper och värderingar som tenderar till att begränsa och reducera oss till någonting vi inte känner igen oss i. I den insikten ligger fröet till den sociala förändring vi vill åstadkomma.